BOB DYLANS musik har visserligen en större publik än vad de allra flesta kompositörer ens vågar drömma om. Men i fredags kväll, i Stadsträdgården i Örebro, ställdes Dylans
tonsatta poesi inför en omöjlig uppgift, i dragkampen om publiken. Det musikaliska programmet ”A Tribute to Bob Dylan” krockade nämligen med ett annat evenemang. Sverige mötte England i EM-fotboll, och krogarnas storbildsskärmar
lockade de breda skarorna. Men vi var åtminstone några tiotal som tog oss till Stadsträdgårdens natursköna scen.
DEN FÖRSTA Dylan-skiva jag köpte var dubbel-LP:n ”Bob
Dylan´s Greatest Hits Vol II”, ett samlingsalbum med mersmak som snurrade många varv på tallriken. Rockiga ”Watching the River Flow” inleder starkt och inga svaga nummer finns bland de 20 efterföljande
spåren.
Snabbt köpte jag ikapp mig, bakåt, så att säga, ned till Dylans debut-LP, 1962. Sedan kom ”Street Legal”, 1978, som var den första Dylan-platta jag köpte
som ny. Därefter har det bara varit att hänga med i utgivningens toppar och dalar.
Under senare år har jag speciellt intresserat mig för Dylan som fenomen och ikon. Hur hans omfattande produktion
har blivit ”larger than life” och växt vidare i andras tolkningar. Ständigt spelas hans musik in på nytt av otaliga artister från världens alla hörn. Många är också de hyllningsskivor som kommit,
där en eller flera artister presenterar sin Dylan. I år kom till exempel 4-CD-samlingen ”Chimes of Freedom”, där Costello, Kristofferson, Sting och många andra gör sina Dylan-versioner.
Nu uppskattas inte alltid sådana koncept av alla Dylan-fans. ”Nobody sings Dylan like Dylan”, är en inställning som kan respekteras. Men jag håller inte med. Nya röster och
infallsvinklar kan utveckla låtarna ytterligare. Som när Johnny Winter och Jimi Hendrix gav extra muskler till ”Highway 61” respektive ”All Along the Watchtower”. Eller
alla dessa Dylan-tolkningar av Bryan Ferry, som gör sångerna till ”sina egna”. Det låter som Ferry-musik, men ekar ändå Dylan kring dem.
EN SÅDAN
”tribute-skiva”, men i levande form, var det som utspelade sig i Stadsträdgården i fredags (se bild nedan).
Richard Lindgren och hans band (ett väldigt samspelt gäng)
stod för konserten. För kvällen förstärkta med de lokala musikprofilerna Olle Unenge och Kajsa Zetterlund.
Höjdpunkterna var många. Och när
Lindgren mitt i ”Tomorrow is a Long Time” plötsligt övergår till att sjunga den på svenska, i Ulf Dagebys storslagna översättning, ”Men bara om min älskade väntar”,
var en särskilt magisk stund.
En effektfull detalj var också Kajsa Zetterlunds fiol, med samma roll i sammanhanget som en gång violinisten Scarlet Rivera hade i Dylans musikaliska
värld. Det var som om Dylans legendariska 70-talsturné, Rolling Thunder Revue, plötsligt nått till Örebro.
Låtlista, Stadsträdgården:
Maggie's Farm
Love
Minus Zero/No Limit
Blind Willie McTell
Just Like Tom Thumb's Blues
Senor
Don't Think Twice, it's Alright
Is Your
Love in Vain
Farväl vackra Sara (Farewell Angelina)
Boots of Spanish Leather
Girl from the North Country
Tangled Up in Blue
Positively 4th Street
Tomorrow is a Long Time/Men bara om min älskade väntar
Idiot Wind
All Along the Watchtower
One More Cup of Coffee
Like a Rolling Stone
Låtlistan är hämtad här:
http://www.hakanpettersson.se/blogg.php?publday=2012-06-17&year=2012&month=6&id=2839
och här:
http://www.hakanpettersson.se/blogg.php?publday=2012-06-16&year=2012&month=6&id=2840