Blogg Populärkultur

Amerikanska filmcowboys som paketeras i bunt för att locka köpare med den falska förespeglingen att de är europeiska filmhjältar. Ett märkligt försäljningsknep, kan tyckas, men i DVD-boxen ”Spaghetti Westerns” (Fox) finns inga revolverkämpar från ”den gamla världen” utan enbart genomamerikanska västernrullar.

SPAGHETTI-WESTERN var den något nedlåtande benämningen på de västernfilmer som, främst under 1960- och 70-talen, spelades in i Italien och Spanien, oftast regisserade och producerade av italienare. Framför kameran agerade skådespelare från Europas alla hörn, och även en del amerikaner som packade väskan när Hollywood-karriären började tappa fart.
Att USA:s äldsta filmgenre, som dessutom behandlar nationens historia (oftast som rena rövarhistorier, visserligen), plötsligt skulle bli italiensk, sågs först bara som ett fånigt knep att rida på den amerikanska cowboy-mytologin. Så när Sergio LeonesFör en handfull dollar”, 1964, gick upp på biograferna valde man att ”tvätta bort” regissörens "skämmiga" namn från bioaffischerna och bytte ut det mot den mer amerikanskt klingande pseudonymen ”Bob Robertson”.
Men bara en kort tid senare var det andra säljande grepp som gällde, då skyltade filmbolagen stort med Leones namn, så fort han hade minsta koppling till den film som skulle lanseras.
Att det fortfarande anses gå att sälja västernfilmer genom att göra dem ”euoropeiska”, det visar DVD-samlingen ”Spaghetti Westerns”, som helt frankt paketerat 3 helt igenom amerikanska västernklassiker i en ask och sedan försöker nå köpare genom att locka med ”pasta”. Eller så vet de helt enkelt inte vad de kränger. Jag vet inte vilket som är värst.

BUFFALO BILL (1944). Joel McCrea gör ett traditionellt hjälteporträtt av den mest legendariske av alla västerns ”verkliga” profiler, William Cody (1846–1917), i ett romantiskt matinédrama med stor budget. Det är äventyr med rykande revolvrar och blossande kinder, och all historisk fakta skjuts i bitar.

BRAVADOS (1958). En sedelärande hämnar-historia, där Gregory Peck outtröttligt följer i spåren efter fyra figurer som han misstänker har mördat hans hustru.

BUTCH CASSIDY OCH SUNDANCE KID (1969). En helt igenom udda västernklassiker, vars like inte står att finna vare sig förr eller senare.  Med en tilltalande attityd spelar Paul Newman och Robert Redford huvudrollerna som banditerna Butch (Robert LeRoy Parker, 1866 –1908) och Sundance (Harry Longabaugh, 1867–1908). Kvinnan i deras liv, Etta Place (1878–?), i en vacker gestaltning av Katharine Ross.
En säregen och rikligt Oscarbelönad västern, som inte är så vild, men där musiken och den fyndiga dialogen gör desto större intryck. Redford och Ross fick en skjuts upp till filmstjärnehimlen på kuppen, Newman var redan där.

BRUCE SPRINGSTEEN har varit i Sverige igen och slagit det ena rekordet efter det andra, vad det gäller publiksiffror, tid på scenen och positiv press.
”The Jersey devil” har ett starkt fäste här i Sverige, med ett enormt publikstöd, och med pålitlig regelbundenhet styr han turnéerna till Göteborg eller Stockholm varje gång han är ute och rör på sig, med E Street eller andra band, eller utan band. Som en seriefigur återvänder han ständigt till sitt blå-gula Springsteen-land, skulle man kunna säga.

Men Springsteen som en ”riktig” seriefigur, som tecknad serie alltså, är svårare att finna. Föregångare och inspirationskällor som Beatles och Stones har haft sina egna serietidningar både i USA och i Sverige. Så är inte fallet med Springsteen. Men ett par sidor lyckas jag ändå hitta i samlingarna.
I musiktidningen Record Mirror, våren 1981, utgjordes mittuppslaget av den tecknade serien ”A Spiritual Encounter”, med underrubriken ”Well, I got this guitar and I learned how to make it talk” (en strof som är hämtad ur Springsteen-klassikern ”Thunder Road”). Serien är tecknad av David Street, som återger en ”nyckelberättelse” tidigt i Springsteens karriär, vilken Springsteen själv många gånger framfört på scen, under sina långa och hjärtliga monologer till publiken.
Den handlar om hur unge Bruce´s pappa vill att han ska bli advokat medan mamman vill att han ska bli författare – själv är han mer lockad av en framtid med gitarren. Mamma Springsteen skickar sin son till en präst för rådgivning. Prästen finner frågan för stor för honom att ta tag i och rekommenderar unge Springsteen att ta kontakt direkt med Gud, ”men nämn inte det där med gitarren”, avslutar han sitt råd.
Bruce lyckas till sist finna Gud, som lirar trummor i ett band. Gud lyssnar på unge Springsteens funderingar om framtiden, och förklarar att det egentligen finns 11 Guds bud, att Moses missade det sista och att det 11:e budordet lyder ”LET IT ROCK!”.
När Springsteen hunnit dit i berättelsen, brukade det explodera på scenen.
I serieversionen slutar det där.

Mitt konsert-liv med Springsteen började sommaren 1981, när jag såg de tre spelningarna han gjorde i Göteborg och Stockholm. Jag hade köat 16 timmar, natt och dag, på Hötorget i Stockholm för att kunna köpa biljetterna. Men man förändras med tiden. I dag skulle det nog räcka med 16 minuter för att jag skulle tröttna på köandet. Inte heller ser jag längre varje spelning han gör i landet, utan brukar nöja mig med en per turné.
14 Springsteen-konserter har det blivit hittills. Det är inte mycket att skryta med. Jag har träffat Springsteen-fans som sett hundratals konserter. Men fler lär det bli, trots att jättelika Ullevi egentligen är en förkastlig plats att se sina favoritartister på. De vettiga konsertupplevelserna är det bara de små arenorna som kan erbjuda.
Men där finns inte Springsteen längre, han har istället blivit en mästare på att hantera det där riktigt stora formatet. Så nästa gång han står där på en svensk jättescen igen, så finns jag med stor sannolikhet där, jag också, någonstans i publikhavet och trängs med uppemot 67.000 likasinnade.

DEN LEGENDARISKE svenske längdskidåkaren Mora-Nisse, född 1917, avled för en knapp vecka sedan. Men hans namn är odödligt i skidvärlden. Han vann 9 Vasalopp och fortsatte ännu i 90-årsåldern att driva tävlingen framåt.
Nu är ju berömda sportprofiler eller idrottsliga resultat knappast något som utmärker den här bloggen. Därför får det räcka med att peka på ett par tillfällen då Nisse stakade sig in i de tecknade seriernas värld.

AMERIKANEN Hank Ketchams serie Dennis the Menace licensproducerades ofta i Sverige, med den följd att Dennis och hans föräldrar, Henry och Alice Mitchell, blev en helt vanlig svensk familj.
I albumet ”Dennis i Vasaloppet”, 1967, avger Henry och grannen Nilsson det fagra nyårslöftet att de ska åka Vasaloppet, och till deras stora förfäran kommer de inte undan med mindre än att ge sig ut i spåret, från Sälen till Mora.
Dennis själv gör förstås sina hyss under tävlingens gång, och hans vägar korsas vid några tillfällen av ingen mindre än Mora-Nisse. Även sportjournalisten Plex skymtar i rutorna.

MEN VASALOPPSSEGRARNA och ett OS-guld till trots, Mora-Nisses största framgång (med mina populärkulturella mått mätt), var nog ändå när han vintern 1955 nådde ända fram till Fantomens förstasida (se bild nedan).
Anledningen var en artikel om Nisse inne i tidningen, som koncentrerade sig speciellt på just en av hans bragder. När han, med klister under laggarna, vann Vasaloppet 1945.
Omslaget var signerat den rutinerade Fantomen-illustratören George Camitz (1922–1970). Miljön var "fädrens skidspår", istället för Bengalis djungler, men dramatiken var lika effektiv

Mora-Nisse glider fram på omslaget till Fantomen nr 5/1955.

BOB DYLANS musik har visserligen en större publik än vad de allra flesta kompositörer ens vågar drömma om. Men i fredags kväll, i Stadsträdgården i Örebro, ställdes Dylans tonsatta poesi inför en omöjlig uppgift, i dragkampen om publiken. Det musikaliska programmet ”A Tribute to Bob Dylan” krockade nämligen med ett annat evenemang. Sverige mötte England i EM-fotboll, och krogarnas storbildsskärmar lockade de breda skarorna. Men vi var åtminstone några tiotal som tog oss till Stadsträdgårdens natursköna scen.

DEN FÖRSTA Dylan-skiva jag köpte var dubbel-LP:n ”Bob Dylan´s Greatest Hits Vol II”, ett samlingsalbum med mersmak som snurrade många varv på tallriken. Rockiga ”Watching the River Flow” inleder starkt och inga svaga nummer finns bland de 20 efterföljande spåren.
Snabbt köpte jag ikapp mig, bakåt, så att säga, ned till Dylans debut-LP, 1962. Sedan kom ”Street Legal”, 1978, som var den första Dylan-platta jag köpte som ny. Därefter har det bara varit att hänga med i utgivningens toppar och dalar.

Under senare år har jag speciellt intresserat mig för Dylan som fenomen och ikon. Hur hans omfattande produktion har blivit ”larger than life” och växt vidare i andras tolkningar. Ständigt spelas hans musik in på nytt av otaliga artister från världens alla hörn. Många är också de hyllningsskivor som kommit, där en eller flera artister presenterar sin Dylan. I år kom till exempel 4-CD-samlingen ”Chimes of Freedom”, där Costello, Kristofferson, Sting och många andra gör sina Dylan-versioner.

Nu uppskattas inte alltid sådana koncept av alla Dylan-fans. ”Nobody sings Dylan like Dylan”, är en inställning som kan respekteras. Men jag håller inte med. Nya röster och infallsvinklar kan utveckla låtarna ytterligare. Som när Johnny Winter och Jimi Hendrix gav extra muskler till ”Highway 61” respektive ”All Along the Watchtower”. Eller alla dessa Dylan-tolkningar av Bryan Ferry, som gör sångerna till ”sina egna”. Det låter som Ferry-musik, men ekar ändå Dylan kring dem.

EN SÅDAN ”tribute-skiva”, men i levande form, var det som utspelade sig i Stadsträdgården i fredags (se bild nedan).
Richard Lindgren och hans band (ett väldigt samspelt gäng) stod för konserten. För kvällen förstärkta med de lokala musikprofilerna Olle Unenge och Kajsa Zetterlund.
Höjdpunkterna var många. Och när Lindgren mitt i ”Tomorrow is a Long Time” plötsligt övergår till att sjunga den på svenska, i Ulf Dagebys storslagna översättning, ”Men bara om min älskade väntar”, var en särskilt magisk stund.
En effektfull detalj var också Kajsa Zetterlunds fiol, med samma roll i sammanhanget som en gång violinisten Scarlet Rivera hade i Dylans musikaliska värld. Det var som om Dylans legendariska 70-talsturné, Rolling Thunder Revue, plötsligt nått till Örebro.

Låtlista, Stadsträdgården:
Maggie's Farm
Love Minus Zero/No Limit
Blind Willie McTell
Just Like Tom Thumb's Blues
Senor
Don't Think Twice, it's Alright
Is Your Love in Vain
Farväl vackra Sara (Farewell Angelina)
Boots of Spanish Leather
Girl from the North Country
Tangled Up in Blue
Positively 4th Street
Tomorrow is a Long Time/Men bara om min älskade väntar
Idiot Wind
All Along the Watchtower
One More Cup of Coffee
Like a Rolling Stone

Låtlistan är hämtad här:
http://www.hakanpettersson.se/blogg.php?publday=2012-06-17&year=2012&month=6&id=2839
och här:
http://www.hakanpettersson.se/blogg.php?publday=2012-06-16&year=2012&month=6&id=2840

Senaste kommentarer

14.05 | 21:06

Ganska kul då jean rogers är min farfars syster dom utvandrade 1900.om någon är intresserad maila mig gärna på info@wahooyachtcharter.se

...
27.11 | 16:24

de verk icke so

...
27.11 | 16:22

varför ingen film

...
08.07 | 16:18

Tusen tack för info Håkan, jag uppdaterar sällan eller aldrig den här sidan längre, men fick nu se att du svarat på min undran.

...