Blogg Populärkultur

TREDJE DELEN av norrmannen Morten Reffs imponerande Chuck Berry-diskografi har kommit ut, till glädje för oss som vill ha total koll på Berrys inflytelserika produktion. ”The Chuck Berry International Directory” (Music Mentor Books) är ett kolossalt projekt, som nu är uppe i 1.600 sidor – och då återstår ännu en kommande fjärde del.
Volym 3 behandlar cover-versionerna, och det är ett stort kapitel i Chuck Berrys fall (nästan 600 sidor). Det är nog svårare att peka ut en artist som aldrig har spelat en Berry-låt, än någon av alla de som gjort det.

REDAN UNDER MITTEN av 1950-talet började Berrys låtar växa förbi honom, och få en större uppmärksamhet än upphovsmannen själv. När (vita) rock-ikoner som Elvis och Jerry-Lee, och senare Beatles och Stones, gjorde sina Chuck-nummer, missade många i rockpubliken att det var Chuck Berrys musik, ursprungligen skriven och inspelad av honom.
Andra som utmärkt sig som de främsta förvaltarna av Chuck Berrys musikaliska arv är George Thorogood, Dave Edmunds och Steve Gibbons.
Men det stannar inte där. En enorm mängd artister, från jordens alla hörn, har spelat in Chucks låtar, och det började för nästan 60 år sedan. Det är musiker som har en mer eller mindre självklar koppling till Chuck Berrys rock´n´roll-universum, och Reff har gjort ett alldeles enastående arbete med att lyckas samla dem i denna praktfulla bokvolym.

DÄR TRÄNGS DE ALLA, från Al Green till Ebba Grön, från Jerry Williams Roadwork till Edgar Winter´sRoadwork”, från Little Gerhard till Big Country, från East & West Rockers till Southside Johnny, från Yardbirds till Byrds, från Bill Black till Johnnie White, från Kalle Pedal till Kalle Moraeus, från Eddie Cochran till Eddie Meduza, från Paul Anka till Ducks DeLuxe, från Wizex till Sex Pistols, från Everly Brothers till Bröderna Djup, från Johnny Winter till Gene Summers, från Joe Sun till Moon Martin, från Pirates till Vikingarna och från Bobby Fuller Four till Dave Clark Five. Med mera…

CHUCK BERRY har i dag uppnått den aktningsvärda åldern av 86 år, och han uppträder fortfarande, men han har inte spelat in någon ny låt sedan LP:n ”Rockit”, 1979.
Men hans musik lever alltså ständigt vidare i andras tolkningar. Till exempel finns ”Johnny B. Goode” i 648 versioner. Och det är ju, som Morten Reff formulerar det, ”goode for Mr. Berrys bank balance”.

MED ENCYKLOPEDISK noggrannhet plockar Reff fram kända, okända och obskyra cover-versioner. Det är en faktaspäckad och nostalgisk odyssé som rör sig inom ett fåtal ackord men som löper genom tusentals inspelningar.

JAN-OLA SJÖBERG
jos56@telia.com
https://www.facebook.com/Seriesjoberg

EN TREVLIG KORTLEK, åtminstone för en gammal film- och västernfantast, fann jag i en av Stockholms presentbutiker. Trots att jag inte spelar kort eller lägger patiens, och därmed aldrig kommer att få någon praktisk användning av kortlapparna, fann jag ändå att den platsar i samlingen bland diverse andra cowboyprylar.
”Wild West Playing Cards” (Worldwide co, London) står det på den snygga förpackningen, och korten pryds av diverse västern-motiv: Klassiska filmaffischer, gamla målningar, filmfoton och autentiska bilder på Buffalo Bill, Jesse James, Annie Oakley och andra legendariska västernprofiler.

MEN KLÖVER 10 flaggar falskt. Motivet är en filmbild på Clint Eastwood, och kortet informerar om att fotot är hämtat från ”A Fistful of Dollars”, 1964. Men den som följt Eastwoods västernkarriär med ett någorlunda engagemang, ser dock genast att bilden istället är hämtad från en ännu mer klassisk Eastwood-västern, den grandiosa succén ”The Good, the Bad and the Ugly”, 1966.
Gravstenarna i bakgrunden påminner att det handlar om den stilsäkert regisserade slutscenen bland de många minnesstenarna på den öde krigskyrkogården.

MEN FRAMFÖR ALLT skvallrar revolvern i Eastwoods hand om att bilden inte kan vara från ”Fistfull”, för i den filmen använde han sig av den klassiska ”västernrevolvern”, en Peacemaker 45:a, eller Colt Single Action Army M1873, som den egentligen heter.
På bilden är Eastwood istället beväpnad med en tidigare Colt-modell, en slaglåsrevolver, där kulor och krut laddades separat. Det var en sådan modell som användes under inbördeskriget (1861–1865), och bilden är alltså från inbördeskrigs-skrönan ”The Good, the Bad and the Ugly”.

JA, DET ÄR SÅDANA DÄR där obetydliga detaljer och petitesser man kan haka upp sig på, om man är västernentusiast med ett visst vapenintresse.
Men ett ”falskt” kort i leken stör ändå inte så mycket i sammanhanget. Falska kort har ju förekommit i fler än en västernfilm.

JAN-OLA SJÖBERG
jos56@telia.com  

DÅ DEN HÄR populärkulturella bloggen gärna kikar i den nostalgiska  backspegeln, så får Luciadagen representeras av 1967 års ljusklara hägring, då Teskedsgumman, i Birgitta Anderssons gestaltning, agerade med glans och fägring i TV:s Julkalender.
Gumman hade sitt ursprung i den norske författaren Alf Prøysens böcker om ”Teskjekjerringa”, som först publicerades 1956.

MED DEN SVENSKA TV-versionen av hennes äventyr, som fick namnet ”Gumman som blev liten som en tesked”, växte hennes popularitet. Den häpnadsväckande förvandlingsproceduren, då gumman reducerades till teskedsformat, var ett under av specialeffekter – åtminstone för en ung TV-publik 1967.
Liten som en tesked, men ändå en sorts ”superhjälte”, då hon tack vare sin diskreta storlek kunde klara upp diverse komplicerade situationer – och dessutom tala med djur. Allt detta i Christina Lagersons regi.
Carl-Gustaf Lindstedt i rollen som hennes gubbe har jag tydliga minnen av, men han medverkade faktiskt bara i ett fåtal av de 22 avsnitten. Andra skådespelare som dök upp då och då var Inga Gill, Monica Nielsen och Hanny Schedin – och så en nioårig Niklas Strömstedt, som kunde ses i ett par episoder.

NYA AVSNITT i färg spelades in efter en tid, även då med Andersson och Lindstedt i huvudrollerna, men denna gång fick serien heta ”Teskedsgumman”. Ernst Günther regisserade de nya programmen, som sändes i TV med start januari 1973, och det var alltså ingen julkalender.
Men 1976 blev gumman julkalender igen, dock handlade det då inte om något nyinspelat material, utan om originalserien från 1967 som sändes i repris.

JAN-OLA SJÖBERG
jos56@telia.com

FILMADE ROCKBIOGRAFIER är min melodi.
Kanske inte alltid klockrena mästerverk, men spelfilmer där musikprofilers liv och karriär presenteras i dramatiserad form, med hjälp av skådespelare i rollerna, finner jag ofta mycket sevärda. Ibland för det musikaliska värdet, och när jag inte tilltalas av musiken, så kan jag låta filmen guida mig in i okända delar av pop- och rockhistorien.
Men även bra musikfilmer kan förstås fara fram ovarsamt med fakta. ”Buddy Holly Story” och ”The Runaways” är två exempel där musiker helt har raderats ut ur berättelsen, av ekonomiska och juridiska skäl. Återkommer strax till detta.

GENREN I SIG är äldre än rocken som musikform. James Stewart spelade bandledaren Glenn Miller 1954, i ”The Glenn Miller Story”, svensk biotitel, ”Moonlight serenade”. Fem år senare spelade Sal Mineo huvudrollen i ”The Gene Krupa Story”, om den berömde jazztrummisen.
Några senare exempel på ”verkliga” musikfilmer är: ”Walk the Line”, 2005, där Joaquin Phoenix utmärkte sig för sitt febriga porträtt av Johnny Cash, i en enormt uppmärksammad film. Och ”Elvis”, 1979, där far och son Bing och Kurt Russell spelade far och son Vernon och Elvis Presley. (Kurt Russel gjorde även Elvis´ röst i ”Forrest Gump”, 1994, och hade redan som 12-åring spelat mot den riktige Elvis i filmen ”Hjärta till salu”, 1963).

MEN FÖR ATT återvända till ”Buddy Holly Story” (svensk biotitel, ”Buddy Holly – en rocklegend”), 1978, en av de bättre rockrullarna, där Gary Busey Oscarnominerades för sin gestaltning av rockpionjären som dog ung men som ändå efterlämnade en stor låtskatt och som gav rockstjärnelooken ett nytt utseende. Detta var 10 år före det att Buddy Hollys historia började berättas på musikalscenerna.
Men i filmversionen lyser hela Hollys band med sin frånvaro! I verkligheten bestod hans band, The Crickets, av musikerna Jerry Allison, Joe Mauldin och Niki Sullivan. På bio reducerades tre Crickets till en duo, bestående av de fiktiva karaktärerna Jesse och Ray Bob (spelade av Don Stroud och Charlie Martin Smith).
Anledningen till detta var att medlemmarna i Crickets redan hade sålt rättigheterna till sina namn till ett annat Buddy Holly-projekt och därför inte kunde ha någon del i den film som verkligen nådde biograferna.

THE RUNAWAYS var ett Los Angeles-band som bestod av enbart tjejer, som spelade på sex och rock-klichéer och som väckte rätt stor uppmärksamhet under 1970-talet. Tyckte egentligen aldrig att de var så värst bra, men ändå letade sig flera av deras skivor in i min skivhylla då det begav sig.

I FILMEN om deras liv och karriär, ”The Runaways”, 2010, är nästan all fokus på Joan Jett och Cherrie Curry (spelade av Kristen Stewart och Dakota Fanning). De övriga i bandet blir bara bifigurer på bioduken. Det kan ju förklaras med att det var Jett och Currie som syntes mest under bandets tid i strålkastarljusen. Men det kan också ha ett samband med att övriga Runaways-medlemmar, Sandy West (spelad av Stella Maeve) och, framför allt, Lita Ford, var mycket skeptiska till att medverka i filmprojektet. Till sist gick dock även Ford med på att hennes person fick användas i filmen, och hon spelas av Scout Taylor-Compton i en liten roll.
Basisten Jackie Fox stod däremot fast vid beslutet att aldrig ha någon delaktighet i filmen, så hon ersätts av en fiktiv musiker vid namn Robin i en anonym roll, som spelas av Alia Shawkat.

DET STÖR JU förstås att det dribblas med bandmedlemmar, men ”The Runaways” är trots det en intressant och välberättad film, med roliga detaljer. Redan tidigt i filmen möter vi en mycket ung och otålig Joan Jett som är utled på att öva skalor och som förklarar för sin musiklärare att, ”jag vill spela som Chuck Berry, jag vill spela ”Johnny B. Goode”.
I verkliga livet var det ju också Jett som fick den största karriären i rockbranschen efter tiden med Runaways.

EN ANNAN rockstjärna som är mer än misstänksam mot att låta sig portätteras i en film, är Bruce Springsteen. Så här sjunger han i sin låt ”TV movie”:


I woke up last night shaking from a dream
For in that dream I died
My wife rolled over and told me
That my life would be immortalized
Not in some major motion picture
Or great American novel, you see
No, they're gonna make a TV movie out of me

Well They can change my name or they can leave it
They can change my story too
Or they can make me black or Chinese
And do things that I never do
They're gonna give my life a whole new ending
And put me in prime time first-run
And when it's over, what I did there will be what I done.


Men en film om Springsteen kommer förstås ändå att se dagens ljus någon gång - det är bara en tidsfråga. Om inte förr, så när Springsteen själv inte längre kan sätta stopp för projektet.

JAN-OLA SJÖBERG

jos56@telia.com

DET ÄR I ÅR 50 år sedan västernserien ”The Virginian”, 1962, hade sin premiär i amerikansk TV. Först 1968 red ”Mannen från Virginia” in i de svenska TV-rummen. Kanske inte så många på den här sidan Atlanten som i dag minns denne namnlöse hjälte från Virginia. Men ser man tillbaka så har ”Virginian” ett intressant ursprung, som tar avstamp med cowboybootsen i tidig filmhistoria och ända ner i den allra första västernromanen.

NÄR FÖRFATTAREN Owen Wister för 110 år sedan skrev sin första och enda västernberättelse, ”The Virginian”, innebar det att en cowboy för första gången placerades i hjälterollen. Det hade tidigare publicerats västern- och vildmarksböcker, men de utspelades antingen före den amerikanska ranchkulturens mytomspunna tidsepok, eller så var cowboyerna endast suspekta och bråkiga figurer ute i periferin. Så när Wisters ”Virginian” anländer till Shiloh-ranchen i Wyoming, är det första gången en ensam, namnlös cowboy, med gåtfullt förflutet och oanade egenskaper, rider in i handlingen för att ställa saker och ting tillrätta. När ”Virginian” i Wisters berömda roman gör processen kort med dramats bov, den vederstygglige Trampas, så anses det vara litteraturens första ”wild west shoot-out”.

FLER SCENER väntade snart för mannen från Virginia. En teaterföreställning, med Dustin Farnum i titelrollen, sattes upp och hade premiär i januari 1905 i New York och turnerade sedan i stora delar av landet.
När det 1914 var dags för den första filmversionen, regisserad av den legendariske Cecil B DeMille, upprepade Farnum sin succéroll från teaterscenen. När filmen 1920 nådde våra breddgrader var den svenska biograftiteln ”Det vilda brödraskapet”.
Ännu en stumfilm blev det, 1923, med Kenneth Harlan i huvudrollen. Ingen svensk biopremiär.
Den förste att uttala den litterära förlagans nyckelreplik, ”smile when you say that”, var Gary Cooper, som spelade rollen i den första ljudfilmsversionen, 1929. (Svensk biotitel, ”Bragdernas man”).
 Därefter följde 1946 års version av ”Virginian”, med den rutinerade cowboystjärnan Joel McCrea i den slitstarka rollen. (Svensk biotitel, ”Hjälten från Virginia”).

TV-SERIEN, med James Drury i huvudrollen, kom 1962 och nådde fram till 1971, med sina 249 långfilmslånga avsnitt. En detalj som är utmärkande för TV:s version, är att den stora bovkaraktären i konceptet, den ohygglige Trampas, här istället är en hygglig karl och hjältens bäste vän. Trampas spelades av Doug McClure.
I seriens nionde och sista säsong, ändrades titeln till ”The Men from Shiloh”, av den anledningen att inte bara ”Virginian” skulle stå i förgrunden, utan huvudpersonerna skulle variera från avsnitt till avsnitt.
Delar av TV-serien visades även på svenska biografer. Filmerna hette då ”Tjuren från Western”, 1972, och ”Kulan är min lag”, 1978, med stora namn som Charles Bronson och Lee Marvin i rollistan.
Senaste livstecknet från ”Virginian” var en TV-film från år 2000, med Bill Pullman i huvudrollen. James Drury medverkar passande nog i en biroll. Svensk TV-premiär 5 år senare, utan att väcka någon som helst uppmärksamhet.

NU RAPPORTERAS att ännu en filmversion befinner sig i planeringsstadiet, med Cole Hauser i titelrollen.
I den ursprungliga romanen av Wister nämndes aldrig mannen från Virginia vid något namn, han hette bara ”The Virginian”, rätt och slätt. Något namn har han heller aldrig fått i någon av film- och TV-produktionerna (även om det var nära i TV-serien).
Jag hoppas att det upplägget gäller även i den kommande filmen, att ”den förste cowboyhjälten” får förbli namnlös och lite mystisk, även i våra dagar, 110 år efter det att han kom från ingenstans och red in i Wyomings boskapslandskap, den gamla västern-erans sista utpost. 

JAN-OLA SJÖBERG
jos56@telia.com

 

Senaste kommentarer

14.05 | 21:06

Ganska kul då jean rogers är min farfars syster dom utvandrade 1900.om någon är intresserad maila mig gärna på info@wahooyachtcharter.se

...
27.11 | 16:24

de verk icke so

...
27.11 | 16:22

varför ingen film

...
08.07 | 16:18

Tusen tack för info Håkan, jag uppdaterar sällan eller aldrig den här sidan längre, men fick nu se att du svarat på min undran.

...